På viltspårprov i Norge. Artikel av Barbro Zeterberg även införd i Tidningen Taxen nummer?
Vi är på taxläger utanför norska Elverum med våra två strävhåriga normaltaxar, sjuåriga Strops E.l.Jonna och hennes snart treåriga dotter Ziri-Z. Ambitionen är att Jonna ska försöka bli norsk viltspårchampion. Ziri har redan erövrat den åtråvärda titeln för drygt ett år sedan.
Det är Hedmarks Dachshundklubb som årligen arrangerar lägret som äger rum under en julivecka. Här bjuds de flesta aktiviteter som ringträning och utställning, grytträning och grytprov samt spårprov, som den här artikeln ska handla om.
Ska det gå vägen för Jonna den här gången?
Jonna har gjort ett antal spårförsök tidigare i Norge utan att lyckas. Jonna är nämligen en högst egensinnig tax som går som på räls när hon har den rätta lusten inne och om det inte finns några intressanta viltdofter som tar överhanden över spårlusten. Vi har varit med om det mesta i den vägen: allt från rådjurs- och älgstörning till jakt på fåglar, ekorrar och till och med skogsmöss! Så vi är minst sagt luttrade och tar inte ut några segrar i förskott.
Provdagen är inne
Vi går nästan upp med tuppen för att komma i tid till provet. Det är rasmästerskap och 17 taxar är anmälda, varav 16 kommer till start. På plats finns provledaren, de tre domarna, spårläggarna samt en reservdomare. Och förstås alla vi som ska starta på provet.
På en husvägg finns en stor skylt uppsatt med namn på domarna och en rad för varje anmäld hund. Högst upp hittar vi Jonnas namn vid katalognummer 1 och med husse Rolfs namn som förare. Kolumnen för spårnummer är tom, men domarna finns utsatta. Med hjälp av initialerna A.M förstår vi att det är domaren Arvid Mjølkeråen som ska döma Jonna. Sist i raden finns en tom kolumn för prisvalören. Undrar vad som kommer att stå i den när vi är klara med provet?
Efter några välkomnande ord av provledaren Roger Johansen börjar lottdragningen till de olika spåren, vilken sker efter katalognummerordning. Rolf drar spårnummer 16. På en skylt intill den stora skylten med hundarnas namn finns en mindre skylt uppsatt där vi kollar var vårt spår ligger. Nu är det strax dags för avfärd ut i skogen tillsammans med domaren.
Nu startar vi
I Norge är det ofta särskilda spårläggare som lägger spåren och som följer med domaren under provet. Men i Jonnas fall har domare Arvid själv lagt spåret. Vid spårstarten finns en snitsel vid den uppsparkade skottplatsen märkt med extra blod. Därifrån visar domaren spårriktningen genom att peka på ytterligare en snitsel cirka 25 meter från spårstarten. Nu är det skarpt läge för Jonna. Så här berättade husse efteråt.
Starten går galant och Jonna tar sig snabbt an spåret. Så långt är allt gott och väl, men ännu återstår hela spårsträckan på cirka 600 meter, vilken är blodad med cirka 3 dl blod. Utmed spåret finns fyra vinklar och två bloduppehåll på cirka 10 meter, där minst ett av bloduppehållen ska finnas i anslutning till en vinkel. På ett ställe i spåret finns en uppsparkad sårlega som inte får ligga nära en vinkel. Spårslutet ska markeras med en klöv, som inte dras i spåret som vi gör i Sverige. Spåret ska vara minst 12 timmar gammalt och utlagt dagen innan provet. Så nu gäller det att Jonna visar spårframfötterna.
Jonna får viltstörning
Jonna fortsätter att göra ett bra sök och ringar fint i vinklarna. Bloduppehållen ställer inte heller till några problem. Och tänka sig – hon klarar till och med en viltstörning utan att avvika från spåret. Det enda hon gör är att sätta upp nosen i vädret och lukta för att sedan lugnt fortsätta söket. Förmodligen är lukten inte tillräckligt intressant eller också känner hon den avlägsna pressen från matte att ägna sig åt dagens huvuduppgift, nämligen spårning.
När det gått cirka en kvart kommer ekipaget fram till vägen där matte befinner sig. Glad i hågen tänker hon störta fram och fråga hur det gått. Men i sista stund besinnar hon sig då hon inser att spårningen inte är över. Vad har hänt nu? Har Jonna hittat något intressantare att lukta på än gammalt blod så husse varit tvungen att avbryta spårningen? ”Nej, inte en gång till!”, far det genom mattes huvud. ”Bara lugn, bara lugn. Det ordnar sig nog. Förr eller senare får hon sitt norska viltspårchampionat. Men helst förr!” Efter evighetslånga väntanssekunder är ringningen vid den fjärde vinkeln över och Jonna letar sig fram till den mycket väl gömda klöven långt nere i blåbärsriset. Nu är hon i mål, men hur har det gått? Det tänker inte vår domare svara på i förväg, utan han ler bara outgrundligt till svar på frågan.
Dags för prisutdelning
I Norge börjar prisutdelningen med att alla domare i tur och ordning först berättar vilka hundar som fått nollor och varför de fått den bedömningen. Sedan fortsätter de med 3:e prisen, fortsätter med 2:a prisen för att därefter avsluta med 1:a prisen och provvinnaren. Det är ett nervpåfrestande sätt att hålla spänningen vid liv för en hundägare som inte vet utgången av spårprovet kan vi intyga.
Vi tittar spänt på vår domare. Två nollor delar han ut, men inte några 3:e pris. När det är dags för 2:a prisen är han också tyst. Nu återstår bara 1:a prisen. Har Jonna fått ett 1:a pris? Hör vi rätt? Matte måste fråga om. Ja, det blir ett 1:a pris! Hurra, hurra! Nu är Jonna äntligen norsk viltspårchampion.
Så här lyder domarkritiken: ”Hunden starter meget bra, sporer i ett fint tempo. Ringer i vinklar. Meget god ekipasje.”
Varför inte pröva att gå ett norskt spårprov även du. Det är ett bra sätt att aktivera och meritera sin tax och ett utmärkt tillfälle för dig själv att knyta trevliga nordiska taxkontakter.
Barbro Zetterberg